Från #61
13 jun, 2012

Sparrebellen Nr 61: Det är synd om svenska sparare

Per H Börjessons kommentar till ekonomie doktor Anders Andersons och juris doktor  Fredric Korlings analys och förslag till ”Bättre reglering av konsumentinformation på området finansiella tjänster” vid seminarium anordnat av Finansmarknadskommittén den 13 juni 2012. Rapporten finns på www.fimansmarknadskommitténs.se.

 

”Det är synd om människorna” sa Strindberg men jag tycker det är synd om svenska sparare. För den absoluta majoriteten, kanske 90 %, är den enda kontakten med information och rådgivning om sparande en person anställd på någon av våra banker. Chansen är då stor att man betalar för mycket för en dold indexfond som skuggar index vilket innebär att man missar 2 % i avkastning varje år. Det innebär med ränta-på-räntaeffekten och spartider på 20, 30 eller 40 år att man förlorar kanske 30, 40 eller 50 % av det totala slutresultatet.
Men det är även synd om de resterande 10 % som kanske får en mer personlig rådgivning och är mer intresserade och kunniga i sparfrågor. Då jag skrivit ett antal böcker om sparande händer det att jag ibland träffar människor som till exempel sålt sitt bolag och vill ha information om vad de skall göra med sina pengar. Mitt budskap är att  placeringar egentligen är enkelt: köp och behåll ett antal investmentbolag, en indexfond eller en aktiv fond från en mindre förvaltare som verkligen försöker slå index. Många som tjänat riktigt stora pengar på sparande tex Aktiestinsen har gjort precis på detta sätt. När jag sedan efter 1-2 år träffar samma individ igen kan jag oftast konstatera att  personen inte följt mitt tips utan istället exempelvis komplexa finansiella produkter som hedgefonder eller aktieindexobligationer som gått dåligt och lagts in i inlåsta kapitalförsäkringar. Vad beror det på att när det gäller placeringar, det lönsamma, enkla och billiga förlorar till det dåliga, komplexa och dyra?


Jag tror att det beror på följande:

  • 1) De med mest resurser vinner. De som har de dyraste produkterna kan spendera mer tid på regelbundna kontakter med kunden vilket bygger ett personligt förtroende.

  • 2) Det är mot det mänskliga kynnet att inte vara aktiv utan bara köpa och behålla. I de flesta andra aktiviteter som sport och arbete är det den mest aktive som vinner. Då är det svårt att förstå att inom placeringar är det precis tvärtom. När det dessutom finns en hel finansbransch som hejar på att man skall vara aktiv och hela tiden köpa och sälja.

  • 3) Ingen tillit till den egna förmågan. Det är fascinerande att svenskar till exempel målar sina hus själva, trots att målaren skulle göra ett bättre jobb, men när det gäller placeringar lämnar iväg beslutet till någon annan trots att 99 % skulle få ett bättre resultat om man gjorde det själv utan hjälp av finansbranschen.
    4) Alla har så bråttom och vill bli rika imorgon men min idol Warren Buffett säger att ”alla kan bli rika på aktier men man kan inte ha bråttom”.


Så mitt svar på frågan ”Får konsumenter av finansiella tjänster bra information” är NEJ. 99% får dålig information och fattar många felaktiga beslut om sina placeringar.
Rapporten ”Bättre reglering av konsumentinformation på området för finansiella tjänster” beskriver det som skapar detta problem på ett utmärkt sätt:
Informationsövertaget som de som säljer finansiella produkter har, svårigheter att jämföra olika produkter, överflödet av information som gör konsumenter förvillade och dessutom hur den mänskliga psykologin spelar oss ett spratt när vi fattar beslut. Dessutom är det mycket svårt för t ex Finansinspektionen att utvärdera om rådgivningen, med endast skriftlig dokumentation, verkligen gått rätt till vilket skapar en rättsosäkerhet för konsumenten.


Rapporten beskriver också till exempel att transaktionskostnader för konsumenten inte bara är courtage (som många tror som till och med jobbat hela sin karriär i finansbranschen) utan också består spreadkostnader (skillnaden mellan köp- och säljkurser i varje transaktion) och det omöjliga i att ha rätt timing och hoppa mellan olika produkter (det kräver två korrekta beslut: att gå ur rätt och att gå tillbaks in rätt igen).


Men jag vänder mig mot ansatsen i rapporten att en del av problemet beror på att ”produkterna har blivit mer komplexa”. Det är finansbranschen som skapar alla dessa komplexa produkter för att de skall kunna tjäna mer pengar. Enkelt är effektivt och har låga kostnader. Komplext är dyrt och har dolda risker. Finansbranschen är en mästare på att sälja på konsumenter komplexa produkter som kostar alldeles för mycket. Det bästa exemplet på detta är aktieindexobligationer och strukturerade produkter. Rapporten beskriver på ett utmärkt sätt hur denna typ av produkter utnyttjar den mänskliga psykologin att man vill ha säkerhet i kombination med en liten chans att vinna stort. En försäkringsförmedlare säljer denna typ av produkter för att man först tjänar 5-6 % av placeringen i provision vid försäljningen och sedan 2-3 %  till om man lägger produkten i en kapitalförsäkring och sedan ytterligare 2-3 % om får kunden att köpa en utländsk kapitalförsäkring. (Notera också att det är helt fel att lägga en produkt som till stor del är en ränteplacering i en kapitalförsäkring med en årlig avkastningsskatt). Dessutom tjänar även de som står som garanter och de som sätter ihop produkterna ytterligare pengar på produkterna. De sistnämnda gör också stora vinster på att erbjuda konsumenterna att köpa tillbaks produkterna innan löptiden gått ut och då det inte finns några marknadspriser på produkterna kan man tjäna stora pengar på ”spreadarna” (vanligast är att optionsvärdet försvunnit så för att få en ny uppsida måste man köpa en ny produkt). Givetvis borde en sparare som vill ha denna typ av riskprofil till 90 % köpa en räntefond med låga kostnader som kostar 0,1 % år och till 10 % en aktiefond som kostar 1,5% per år vilket kanske ger en kostnad per år på 0,24 % eller en totalkostnad på 1,2 % med en löptid på fem år. Dessutom är dessa tillgångsslag båda separat likvida tillgångar över hela löptiden. Givetvis kommer finansbranschen aldrig erbjuda detta alternativ för de tjänar mycket mer pengar på att sälja aktieindexobligationer.


Därför är jag tveksam till om lösningen på denna typ av problem är mer regleringar, reglementen, MIFID, självreglering och branschkoder som man får känslan av när man läser rapporten. Om man har informerat konsumenten och fyllt i alla blanketter kan man inte bli kritiserad för att man sålt en dålig produkt med för höga kostnader. Dessutom är det tråkigt att läsa att vi i Sverige skall avvakta EU-regler innan vi gör något för att förbättra för konsumenterna. Jag har noterat att i dagarna är dokumentären ”Brussels business” den mest populära filmen i Bryssel. Den beskriver hur alla lobbyister kontrollerar beslutsfattandet. Då finanslobbyn är extremt stark och befolkas av dem med de bästa utbildningarna och av människor som tjänar otroligt mycket pengar på att göra saker till komplexa, blir det svårt att med nya regelverk förbättra för sparkonsumenterna.
Nej. Lösningen på problemet måste vara mer utbildning, information och kunnande hos de enskilda konsumenterna. Ett sådant exempel är www.gilladinekonomi.se där olika branschaktörer samarbetar. Därför är jag förvånad över att författarna avskriver utbildning som för kostsamt samt att det kräver ett matematiskt kunnande hos konsumenten för att vara framgångsrikt. Låt mig ta ett exempel: Det finns 100 000-tals svenskar som varje månad ger 150 kronor till postkodlotteriet för att de vill bli miljonärer. Även om man håller på med det i 50 år är det en otroligt liten chans att man blir miljonär. Om man istället sätter in 150 kronor i en svensk indexfond och får en avkastning på 10 % blir man miljonär om 43 år. Skillnaden är att man är SÄKER på att man blir miljonär men man vet inte när. Det kan ta 33 år eller 53 eller 63 år men någon gång blir man miljonär. Det krävs inget matematiskt kunnande för att fatta ett sådant beslut. Det enda som krävs är lika brilliant marknadsföring som postkodlotteriet använder, med budskapet: ”om du inte gör det här så blir du inte miljonär när dina grannar blir det”.

När det gäller utbildning borde man också starta med de fackliga företrädare och politiker som anser att vi skall lägga ned PPM för att aktiemarknaden inte fungerar längre. De kanske läser artiklar av samma typ som man kunde läsa i en tidning i söndags. Där beskrevs hur aktier de senaste 12 åren givit den sämsta avkastningen av åtta olika tillgångsslag. Tyvärr är just denna tidsperiod en av de sämsta 10-årsperioderna för aktier under 140 år. Om man istället tittar på 20- eller 30-års perioder slår till exempel aktier obligationer. Det finns inget som säger att detta samband även består i framtiden och då fattar man ett helt felaktigt beslut om man inte har aktier i sin långsiktiga sparportfölj. Alla har vi en tendens att utgå från det rådande stämningsläget när vi fattar beslut vilket ofta blir helt felaktigt.
Av rapportens många förslag vill jag lyfta fram två som jag tycker är särskilt bra:
- Det första är att arbetsgivarna borde visa avsättningen till tjänstepensionen på lönebeskedet så att arbetstagarna skulle börja fatta hur mycket pengar som sätts av till deras pension varje månad. Det skulle också belysa det största problemet på svenska pensionsmarknaden och det är de 10 % av löntagarna som inte har någon tjänstepension och då troligtvis inte heller något eget sparande. De finns stor risk att de blir de verkliga fattigpensionärerna i framtiden.
- Det andra förslaget är att låta en instans, till exempel Min pension, skicka ut all information om pensioner till alla svenskar. En anledning till varför vi upplever så stor ångest när det gäller våra pensioner är alla olika pensionsbesked som kommer från olika aktörer där samma sak kan heta olika när de kommer från olika försäkringsgivare. Givetvis vore det allra bästa att samla alla dessa ”slattar” av pensionspengar hos PPM, där fondavgiften är starkt rabatterad, men det är en ännu tuffare utmaning.
I övrigt tycker jag att förslagen kunde vara lite mer konkreta. På många ställen står det i rapporten ”det vore positivt” eller ”det vore önskvärt”. Om man skall förändra finansbranschen måste man göra konkreta förslag och avslutningsvis har jag två egna förslag som det vore intressant att få författarnas kommentarer till i den avslutande diskussionen.
1)  Begränsa användandet av ordet Rådgivning för dem som ENBART tar betalt för den tid de lägger ned när de träffar kunden. Rådgivare i finansbranschen är egentligen säljare. Antingen säljer man i stor utsträckning sin arbetsgivares produkter eller så erbjuder man fondtorg där alla produkter finns men där man tjänar mer pengar på att sälja produkter med högre avgifter. En som säljer bilar kallas för bilförsäljare. Varför skall då säljare av finansiella produkter kallas för rådgivare. Dessutom märker man när man blir lurad av en bilförsäljare när bilen inte fungerar men man märker normalt inte att man fått sämre avkastning på en finansiell produkt då slutresultatet ligger så långt fram i tiden och man dessutom inte har en aning om alternativavkastningen.

2)  Inför ett REP- (Rådgivning, Ekonomi och Pension) avdrag på 5 000 kronor. Det skulle kunna skapa en bransch av verkligt oberoende finansiella rådgivare som bara får ta betalt genom arvodering av sin tid. ROT och RUT sparar några tusenlappar för slutkonsumenterna men ett REP-avdrag skulle kunna öka slutresultatet av svenska folkets sparande med miljontals kronor. Dessutom skulle det lära svenskar att finansiell rådgivning inte är gratis som de tror idag.
Strindberg sa också för över 100 år sedan:

 ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen
 för att komma åt underklassens arbete”. 

En stor satsning på utbildning, information och kunnande i finansiella frågor skulle verkligen göra detta gamla påstående helt felaktigt.

Per H Börjesson, VD Investment AB Spiltan

Bli medlem & gilla oss på facebook!

Få P H Börjessons nyhetsbrev "Sparrebellen" ca 10 ggr/år

Bli medlem Ja, det är faktiskt helt gratis
Puff_åretsfondbolag
aktiefondinvestmentbolag